Igår cyklade jag tillbaka till Piteå från Arvidsjaur, fast det var nära att det inte skulle bli så...
Eftersom när jag i fredags var ute och cyklade så började mina växlar att krångla och helt plötsligt kände jag hur "lätt" det gick att trampa. Då hade något gått sönder i bakhjulet så hur mycket jag än trampade så kom jag inte framåt.
Det var bara att ringa pappa, så han fick komma och hämta mig. Men jag hade "tur i oturen" medan jag väntade, solen sken och jag satt vid Burmabron som går över Piteälven.
Sen får man ju inte glömma bort att det var fredagen den 13...
Eftersom cykelturen inte blev som lång som jag först tänkte så sprang jag i fredags också och då blev jag lite rädd. För när man springer in på våran sommarstugeväg så går det ett järnvägsspår över. På järnvägen, två hundra meter bort står en stor ren. När jag springer över får han syns på mig och börja "jogga" mot mig. Jag blir lite rädd men tänker, han vänder. Men istället stannar han och kissar. jag springer vidar men vänder mig och och ser hur renen springer efter mig. Jag springer lite fortare och tittar bak efter en kurna och ser då till min förväning att renen fortfarande springer efter mig. Men han spinger inte så fort och som tur är ger han upp efter ett par hundra meter men jag hann bli rädd.
Sen var det bakhjulet. Men som tur var skulle min morbror som också bor i Fristad, där våran stuga ligger till Piteå över dagen i lördags, så han far hem till oss och hämtar mitt tävlingshjul  som jag hade lämnat i Piteå, så jag kunde cykla tillbaka hit i går. Det var bra!
På tal om renar så tycker jag att det är rätt korkade. Jag har "jagat" ett antal renar under mina cykelturer här. När de står på vägen och man cyklar mot dem så springer många av dem inte till sidan utan fortsätter springa på vägen....
Så kan de göra ett par hundra meter innan det springer in på sidan.
Rätt korkat tycker jag men det finns säkert en bra förklaring på det.