I helgen har vi varit i Kalmar.
På fredag körde jag Kamlar Minitriathlon. En sprint triathlon på 750 meter simning, 20 km cykel och 5 km löpning.
Uppladdningen var inte den bästa inför tävlingen. Först hjälpde jag Martin att ställa ut på Aveló-cyklar mässan hela fredagen.
Tävlingen gick helt ok. Hade lite sämre tid än förra året men jag "skyller på" att jag hade min linjecykel och inte min tempocykel på tävlingen. Med Speedmachinen (tempocyklen) hade  jag kunnat cykla någon minut snabbare. Sen fick jag också jätte ont i magen på slutet av löpningen. Var tvungen att sakta ner lite på farten. Jag var nästan tvungen att besöka buskarna, men jag klarade mig. Och jag vann damklassen. Roligast av allt var alla hejar rop jag fick längst med hem banan. Helt underbart! Tack alla som hejade!
Ett extra plus var att jag lyckades slå ett par "gamla" och kanske inte lika vältränade som på den gamla goda tiden" triathleter. Alltid skoj. Var också en anledning till att jag försöka undvika ett besök i buskarna, jag ville slå dem.
Sedan i lördags var det så dags för den stora Järnmannen i Kalmar.

Under perfekta förhållanden simmades det 3800 meter, cyklades 180 km och löptes 42 km i rask takt.
Imponernade tider, och en rolig tävling att titta och heja på.
Jag har vunnit denna tävling två gånger, men i år liksom förra året var jag bara åskådare. Vilket inte är så bara då tävlingar tar hela dagen för många. Men som sagt var kul att titta på. Och det är så många som verkligen uppskattar att man hejar på dem, och det är roligt. Jag tycker att det är roligt att heja på andra, speciellt när jag själv har valt att inte vara med. Utan just bara heja. Det hade varit jobbigare om jag velat vara med men inte kunnat av någon anledning.
Bilderna nedan är från när jag själv tävlar på fredagen, och får en massa hejarrop och applåder.
Och den andra bilden är från i lördags då jag stod och hejade längst med cykelbanan, tillsammans med två andra riktiga hejare!