Dagens duathlon-SM var allt annat en lätta ben för min del.
Sprang på bra de 2-3 första kilometrarna men sen sa benen stopp!
Och det var verkligen stopp. Känslan är svår att beskriva, sprang inte in i väggen men benen var verkligen hur tunga och sega som helst.
Efter knappa 2 varv och nästa 5 kilometer sprunga, var jag nära på att bryta.... Men efter en lite kort inte allt för trevlig ordväxling från min del med en triväsatare så bestämde jag mig för att kämpa vidare (var tvungen att säga till att det verkligen "svordom" inte gick bra eller lätt till påhejaren, som jag känner, men han var inte sen med att svara att jag svordom fick lova att kämpa och inte ge upp. Efter loppet pratade jag med killen och vi är fortfarande vänner :) ).
För det var det som jag fick göra hela loppet, kämpa och slita!
Det är klart att man alltid gör när man tävlar men detta var verkligen att kämpa med både ben och huvud på ett annat sätt än när det går lätt.
Men jag kom i mål som trea och SM-bronsmedaljör.  Nöjd med att komma i mål, och nöjd med att ta en medalj.
Krampvarning i vaderna under hela cyklingen (40 km), som för övrigt var det enda som gick hyffsat förrutom att jag tappade min sportdrycksflaska ipå banans största gupp redan efter 3,5 km. Hade behövt den under cyklingen.
Sista löpningen var bara onda stela ben.
Kom ut tillsammans med tjejen som kom tvåa på sista löpningen. Men jag hade verkligen inget att sätta mot. Mitt enda mål var att ta mig i mål!
Vilket jag lyckades med.
Roligt och verkligen uppskattat var alla hejarrop jag fick under vägen idag.
Tack!

Har inte sett några resultat än men jag förmodar att de snart kommer att dyka upp på www.svensktriathlon-org och/eller www.helenehomstriteam.se